Just när saker börjar gå bra så är det alltid någonting, NÅGONTING, som ska förstöra det. Just när jag började få struktur på mitt liv igen, trots tröttheten, då kommer nästa bomb.

"Angel ska avlivas imorgon"

Jag repade mig från skilsmässan - jag steg upp, borstade av mig skiten och tänkte att det kommer bli bra.
Jag klarade av att Undis dog - jag reste mig igen, tänkte att hon var så gammal så det var bäst så.
Jag steg även upp efter brusta romanser och komplikationer - saker kan inte alltid gå som man vill
Men nu, nu orkar jag inte resa mig upp igen. Nu orkar jag inte vara stark och modig och gå vidare, för jag pallar inte det.
Det här är fallet som jag inte klarar av, fallet som knäcker mig, fallet där jag ligger kvar utan ork eller vilja att ta mig upp igen.

Det blir liksom aldrig bättre igen.
Antagligen så kommer jag resa mig så småning om, livet måste gå vidare. Men frågan är om det är värt det? Får jag någonsin en chans att vara lycklig under en längre period?