Kims äventyr med blodbussen

Datum: 2009-11-06 | Tid: 18:50:55
Idag var vi på hälsomässna med kvällskursen.
Som vanligt (eftersom jag är socialt inkompetent och hatar nya, främmande människor) så gick jag ensam och strosade runt. När jag gått omkring ett tag hittade jag blodbussen.

Jag kände hur adrenalinet pumpade när jag tänkte tanken. Skulle jag gå ombord och göra en god osjälvisk gärning för en gångs skull? Nyfiket smög jag frammåt och en vänlig dam tog emot mig med en undrand blick.

"Funderar du på och ge blod?" säger hon med en brytning jag inte kunde sätta fingret på.

"Nja...jag vet inte, jag är livrädd för nålar," svarar jag med ett litet nervöst skratt.

"Jag förstår," säger hon. "Men man måste ju börja bearbeta det någonstans."

Mjo, tänkte jag och fortsatte titta i pärmen med regler över blodgivning, samtidigt som jag dagdrömde om hur kvinnan drog tittade på min arm och beskådade den med förundring samtidigt som hon sa "du har perfekta ådror, vet du om det?"

"Ja," skulle jag ha svarat. "Min mamma jobbade med det här förut och hon har ofta sagt det."

Men min fina dagdröm blev avbruten med tanken på de groteska nålarna som skulle stickas in i armen. Är det någonting jag är med rädd för än någonting annat så är det nålar (när spruta går hand i hand med det). Jag vet precis var den rädslan kommer ifrån. När jag var yngre och tog sprutan mot fästingar så var det en värdelös jävla sjuksköterska som skulle sticka mig, och när jag sa att det gjorde ont så sa hon bara att det inte var något. Genom mina sexåriga ögon och enligt mina minnen så mer eller mindre körde hon in sprutan in i min arm, och allt jag kommer ihåg är smärtan. Tydligen hade satans älskarinna stuckit mig i en nerv.

Antagligen så har min hjärna förvridit bilden till något groteskt och läskigt, men tack vare den sjuksköterskan kan jag inte ta sprutor utan att försöka vrida mig bort, skrika eller gråta tills det inte finns några tårar över.

Men i alla fall. Jag fortsätter stå där med hjärtat pumpandes av adrenalin och ren rädsla. Det vore ju rätt coolt, tänkte jag. Om jag skulle kunna säga att jag gett blod. Jag smyger mig nyfiket mot en annan kvinna som hjälper att par med att fylla i uppgifter och allt sånt. Sen dyker kvinnan med brytning upp igen.

"Vill du gå in och kolla?" frågar hon och jag nickar långsamt. Det kan ju inte vara så farligt, tänker jag. Mitt hjärta bankar och jag ser några andra från kvällskursen som har stigit på och ska göra provet. Lukten av sterilt smäller till mig direkt, men ingen har nålar i sig utan verkar bara ligga där.

Sen, sen jävlar. Jag ser hur en sjuksköterska börjar förbereda en tjej som ligger med ansiktet bortvänt från mig. Så fort jag ser nålen accelererar mitt hjärta och jag känner paniken stiga samtidigt som jag känner hur tårarna väller fram ur tårkanalen och fyller min nedre kant.

"Nej," nästan skriker jag. "Det här klarar jag inte av, jag måste ut. Jag är inte redo."

Och sen går jag av bussen och går med snabba steg därifrån och känner hur hjärtat lugnar ner sig ju längre bort jag kommer.







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0