make way for the ultraviolet, teenage riot
"En dag ska jag gå in i en affär och se min bok ligga bland massor av andra böcker som har blivit publicerade för att någon där ute har tyckt att de vore så pass bra att chansa på," tänke jag när jag tittade på Tyresö bokhandels minimala utbud av engelska böcker.
Och jag har så många planer. När jag är klar med Issues har jag en helt ny bok som formar sig i mitt huvud, och jag funderar på att joina Script Frenzy, som är som NaNoWriMo fast man skriver ett manus istället, men jag är inte säker på att manusskrivande är min grej eftersom man måste följa massor av regler när man skriver, och jag hatar att skriva efter regler då jag anser att det hämmar kreativiteten. Men det vore ju en kul grej.
Point is är att jag tror att det inte kommer ta lång tid innan ze rough draft av Issues är klar, även fast historien har utvecklats åt ett håll som jag först inte planerade och en av mina karaktärer har utvecklats till en bitch.
Men det är sånt som händer.
Dessutom så har Alex lovat att börja fila på framsidan nu i helgen, så det går frammåt!
Nu ska jag skriva lite mer, sen drar jag till jobbet.
WOH!
Framsida på bok
Ska försöka förklara så gott det går.
(Jag har inte gjort någon av dessa bilder, utan lånat dem från deviantART och Goggle...all creds till skaparna)
Det här är den huvudsakliga skissen jag har i mitt huvud. Det ska vara på en tjej i vector. Hon ska ha slutna ögon. Basically som på bilden nedanför.
Men, jag vill att hennes ansikte ska vara mer diagonalt, som om hon tittar uppåt, och så ska hennes hår prydas av random saker, lite som Sarah Dessen's framsidor.
Jag vill inte att de ska utgöra håret, utan bara ligga med vågorna som håret skapar. Bakgrunden ska också vara svart, så man kommer inte tydligt se att det är hår. Kan också tänka mig rosa hår.
Annars skulle jag kunna tänka mig något sånt här, där man inte ser ansiktet alls, utan bara ett par händer, ett par ben eller något liknande.
Fonten har jag inte lyckats lista ut hur jag vill ha än, men när jag ser boken framför mig så är den lite spexad och inte bara text. Kan tänka mig att det är ett hjärta ovanför I:et.
Låter det skitskumt/skitfult?
Utdrag från Issues
Enjoy
“You can just drop me here, and I’ll walk the rest of the way, it’s not far away from here,” I said and started unbuckling my seatbelt as Josh hit the breaks. His hand stopped me as it closed over mine to prevent me from completing the unbuckling. My heart skipped a beat from the contact.
“Do you think I’m just going to let you go?” My heart skipped another beat but I forced it to calm itself down. As usual my heart read way too much into it, while my head could still understand that he didn’t mean it like I probably wanted him to mean it. “I’m here now, I might as well join you in spying on your dad.”
“It’s okay, you don’t have to. I can manage by myself.”
“I want to.”
“No you don’t,” I insisted. “It’s quite boring and mostly just waiting for my dad to enter, and then come out again.”
“I think I can manage. And besides, that gives us plenty of time for me to convince you that Enter Shikari is the best band known in history.”
I actually laughed, both sarcastically and because of the enthusiasm he radiated. “You can always try. I think I’ll stick with my opinion about the noise.”
“So, where to now?”
I looked at him, trying to decipher what his eyes said about the matter, but they seemed clear and free of any secret motive. “Are you sure? This is the last chance to bail.”
“I’m sure. It’ll make for a good Saturday afternoon pottering.”
I should’ve been offended that he considered spying on my cheating dad as a pottering, but I was quite flattered that he insisted on being here with me, even if it probably wasn’t mean in the way I wanted it to.
“Well, first left and then I’ll guide you as we go,” I said with a weak smile that Josh replied to with a brilliant one of his own.
Lämna gärna en kommentar om vad ni tycker.
Jag gillar konstruktiv kritik ;D
Boktitlar
När jag lyssnade på musik så kom typ stycken upp i mitt huvud.
Accidentally tragic och Yours to keep
Den första är från Mika - Toy boy och den andra från Teddybears - Yours to keep
Just de två fastnade och jag vet att jag kommer att använda dem till någonting.
Jag vet bara inte vad än.
Skrivblockering
Skrivblockering är en psykiskt fenomen som innebär att en skribent temporärt förlorar förmågan att författa. Orsaken kan vara prestationsångest eller bristande inspiration. Begreppet kan även användas om kompositörers arbete. Kallas ofta felaktigt för skrivkramp, vilket dock är en fysisk åkomma.
Skrivblockering tros vara nära besläktat med depression och oro[källa behövs], två sinnesstämningar som återspeglar miljöbetingade eller spontana förändringar i hjärnans frontallob.
Från Wikipedia.
Som författare (eller som en person som skriver berättelser, då författare får en att låta som att man blivit publicerad), så är det oftast ett välkänt fenomen. Jag har stött på fenomenet många gånger och det är alltid samma visa. Man vaknar upp, sätter sig och ska skriva och så stirrar man blankt framför sig på raderna av text man skrivit och på alla meningar man har byggt upp med hjälp av fantasin - och tycker att allting är skit. Det finns ingen mening med att skriva, det blir ändå bara samma slutresultat och man blir besviken på sig själv. Man kan inte komma på något nytt material, man kan inte hitta på trovärdiga karaktärer som folk kan relatera till.
Ingenting går bra helt enkelt.
Däremot tror jag inte att depression kan ha någonting med en skrivblockering att göra. I alla fall inte för mig. Mina texter brukar oftast komma ut bättre när jag är deppig eller nere i en period då allting annat stinker, det är mycket lättare att förmedla sina känslor och tankar när man redan har nått "rock bottom".
Vet egentligen inte varför jag skrev det här. Jag lider inte av en writer's block a the moment, och jag mår relativt bra. Kände bara för att slänga in något helt onödigt innan jag fortsätter på Stranded. Har 1,300 ord att skriva innan dagens slut.
Tack och hej
(Bilder från Google)
1.
Det är så fantastiskt, att en sådan bitterljuv känsla kan få mig att tänka om, att vilja förändra men samtidigt stanna kvar på exakt samma ställe där jag alltid stått. Ruta ett. I säkerheten där jag vet var jag har allting, där allting är konkret och fakta står uppställt i fina rader. Där är inget abstrakt, där är ingen ute på djupt vatten och där man inte behöver oroa sig för att drunkna i allting man måste veta om, all fakta man ska ta in och lära sig utantill.
Din lukt sitter kvar, i mina kläder, i mitt minne och så fort jag känner den så väcks känslorna till liv igen. Mitt huvud snurrar och fylls med rosa och gråa moln. Jag hade aldrig förut trott att något så pass irrelevant som en doft skulle kunna få mig på knä, kunna få mig att böna och be om mer i ett desperate behov att hålla mig kvar vid dig, av allt som är du. Sättet du ser på mig, sättet du pratar med mig och då också sättet du luktar. Alla människor har en personlig doft, påverkat av val av parfym, produkter och tvättmedel. Av alla människor jag har träffat i mina år, av alla lukter jag känt, pepparkaka, blommor, kyla, nybakade muffins och god mat för att bara nämna några, så är du helt klart min favorit.
11,716
Men nu är allt löst. Viljan och passionen är tillbaka och efter två dagars totalt slackande så har jag äntligen kommit ikapp igen, och ligger före.
11,716 ord, och mer ska det bli innan dagen är slut, då det är skönt att ha ett försprång ifall viljan och fantasin skulle ta slut igen.
Det känns bra, och jag är stolt över mig själv. Ska skriva 300 ord till och sen belöna mig själv genom att gå och baka något gott till finbesöket som kommer senare.
Läste ut Vince & Joy gjorde jag också. Underbar bok.
Tack för mig.
Vi ses lite senare.
Kanonkalas
Dessutom är New Moon bokat också. Allt flyter på.
Det enda som inte funkar, det är internet...jag sitter fortfarande och väntar på att det ska fungera igen. Dock fick mamma en bekräftelse om ett paket som kommit, så vi får hoppas
Dock blev det inte orginalidén som blev till skrivande (skulle ju fortsätta skriva på Issues), nej istället så började på en ny bok som jag har haft i huvudet ett tag, och jag gjorde verkligen rätt val. Jag har skitkul när jag skriver om karaktärerna och deras äventyr (även om jag bara kommit till kapitel 2).
För att läsa mer och följa mig i min resa så kan ni gå in här och kolla.
Tills nästa gång (:
Countdown
Bara 5 dagar kvar tills NaNoWriMo drar igång och jag känner hur jag redan börjar få prestationsångest. Har knappt förberett mig alls för i år, även fast jag förra året satt i början av oktober och skissade på karaktärer och ett händelseförlopp.
Anledningen till detta är för att jag redan har allting jag behöver för att skriva romanen i år, och för att göra det enklare för mig, och för att inte bara slänga ett projekt åt sidan så fort ett nytt kommer så bestämde jag mig för att fortsätta skriva på Issues, men börja från scratch. Ska försöka skriva klart kapitel fem nu innan söndag och sen börja om från noll med räkningen. Förhoppningsvis kommer utkastet vara klart i slutet av november och jag kommer kunna få mina goodies och rushen jag längtar efter.
Har fortfarande ingen framsida dock...
National Novel Writing Month
November är en väldigt viktig månad för mig.
Varför, undrar ni säkert, och det ska jag förklara för er.
November är viktig, eftersom NaNoWriMo hålls då.
Då är nästa fråga; VAD FAN ÄR NANOWRIMO KVIGA?!
Svaret på detta är; NaNoWriMo är en tävling som går ut på att man ska skriva 50.000 ord på en månad, och det är meningen att detta ska bli till en roman av eget val. Detta är en utmaning som mest går ut på att man ska utvecklas som författare och inte tänka så mycket på vad man skriver utan bara skriva och låta det negativa komma senare när man är färdig med utkastet och kan ägna sig åt redigering.
Varför skulle någon utsätta sig för denna stress?
För att det är grymt kul samtidigt som det är grymt jobbigt. Men känslan man får i slutet, när man har klarat sina 50.000 ord är underbar. Det är en rush som inte går att mäta sig med mycket annat.
Men det krävs mycket uppoffringar, och förra året var jag isolerad i stort sett hela månaden, vilket är lite jobbigt eftersom det är fler födelsedagar och händelser i November än i någon annan månad (någon hatar mig med andra ord). Dessutom måste man (uträknat förra året) skriva ca 1,666 ord per dag vilket motsvarar ungefär fem sidor, i storlek 12 med 1,5 radavstånd.
Jag vet att ni antagligen suckar och tänker att det kan var det tråkigaste som har hänt värden, men det är snarare tvärt om. Jag längtar redan.
Så jag säger hej då till det sociala livet och hej till jobbiga skoldagar och griniga mornar.
Början på kapitel fem - Issues
I was sitting at the kitchen table, eating some ice cream, when my dad opened the front door and stepped inside. My body went rigid and mechanically I turned my head to my right and towards the kitchen entrance, waiting for him to appear completely. I felt like the betrayed housewife, waiting for my husband to come home so I could interrogate him.
“Hello, Savannah,” he said casually.
“Hey, you cheating bastard,” I wanted to say. Instead I was silent and glared at him.
“Not in the mood for talking, are we?”
Go to hell! My mind screamed, but my lips refused to move the way my mind wished for them to do. To add on the grumpy teenager-act I stood up, still glaring at him, dumped the bowl in the sink and turned on my heel, walking through the living room where mum sat (a sting of sadness rang through my body as I saw her eyes lit up at the sound of dad’s voice) and into my bedroom, slamming my door. I wanted nothing to do with my father right now, or ever again. Cheating fucking twat!
My fist collided with the door and I closed my eyes hard, trying to push away the image of my father, grazing into the eyes of that woman.
“Savannah, are you okay in there?” my mum’s asked right outside, a slight tone of worry lacing her voice.
“Yeah, totally fine,” I replied, my own voice strained from the effort not to cry. Another sting traveled through my body, this one of the guilty sort. I had to tell her that dad was cheating, didn’t I? It was vital information for their marriage, and the survival of it.
“Daddy,” I could vaguely hear Sophie shout happily. “How was work?”
“Pumpkin,” dad replied in a fatherly sort of way, and I could picture him lifting her up in his arms for a massive fatherly hug. Arms that surely had been wrapped around that women. The thought made me nauseous. Shithead!
But hearing Sophie’s happy exclaim made me think too. If I told mum what I’d seen there was three different possibilities. One, she would divorce him. Two, she would forgive him, or three, she wouldn’t believe me. At the thought of option number one, I shuddered. I could be the reason for our family breaking apart, and no matter how much I disliked living here from time to time (most of the time…) I couldn’t picture us living, you know, not together. I didn’t even know who I would live with if that happened.
Utdrag från Issues
Anyway, så jag skrev lite på boken istället, men vet inte alls om jag kommer att använda det, för det känns som jag tar för stora delar ur mitt eget liv, och det heter ju inte fiction för ingenting.
”Who the fuck cares about Africa anyway?” Tangerine whined as she browsed through the page angrily. The facts about Burundi flashed by my eyes and I had no chance in hell to catch a glimpse at them.
“Well, first of all, Africa is still a continent, not a country,” Fran pointed out matter-of-factly. “And besides, just because a country is poor doesn’t mean it doesn’t deserve some attention, right? If we were doing a study on USA or Japan or something like that, you would’ve not complain so much, am I right?”
“Probably not,” Tangerine replied with a shrug of her shoulders and shut down the window. “But poor or not, this is boring!”
“It’s not supposed to be fun, it’s school,” Mary said out of the blue and looked up over her own screen.
“Well still,” Tangerine muttered and stood up. I watched the drama going on without saying a word.
Sen kom jag inte längre, utan då var lektionen slut.
"Kärlek till döden"
Redan då var jag helt dark och mordisk...
Underbart egentligen
Handen som högg snabbt och på noga utvalda platser på mannens kropp. Hon kunde känna hur eggen gick igenom huden, och kunde se blodet som kom med upp igen. Hur det pulserade upp ur såret, så som många andra knivhugg på mannens kropp. Hon kunde höra hans förtvivlade skrik genom munkaveln, kunde känna lukten av Axe. Hon böjde sig ner mot mannens mage, och slickade på bröstkorgen, innan hon högg igen. Mannen låg försvarslös på sängen, med en redan död kvinna bredvid sig. Hon satt gränsle över honom, rakt över vaderna. Han var fastbunden i armarna, han kämpade förgäves med att få loss dem. Hon högg igen, och en gång till. Sedan klev hon av honom, tog bort munkaveln och mannens skrik ekade ut i rummet. Hon kysste honom på munnen, tog av repen från armarna och kastade åt honom lite papper och gick sakta därifrån.
Endast iklädd en svart catsuit och ett par handskar samt ett par klackskor och en mask som dolde hennes ansikte, klev hon utanför dörren. Mannens skrik hördes fortfarande, men hon gick bara sakta därifrån. Ner för trapporna och ut ur porten. Hon svängde vänster mot parkeringen men tog vänster igen innan hon var framme. Hon gick till sin bil som stod omkring femhundra meter ifrån huset där de mördade paret låg. Hon klev in i bilen och drog av sig masken så att hennes mörkt bruna hår dalade ner för ryggen på henne. Men även håret åkte av, hennes riktiga hår gled nu ner över ryggen och kom även lite i ansiktet. Hon lade det blonda håret som kommit i ansiktet bakom örat. Tog fram en handväska från baksätet, tog fram en näsduk och ett läppstift. Torkade av kniven hon fortfarande höll i, och lade ner den i handskfacket, målade läpparna klart röda och begav sig långt bort. Hem till henne, hennes hemtrevliga lilla lägenhet.
HAHAHAHA.
Jag har kul i alla fall
Issues, confession part
Ett utdrag från Issues som jag kom på igår när jag försökte sova, och som jag skrev ner idag när jag väntade på mamma.
Jag tycker om den delen rätt mycket för hela det kapitlet (i typ slutet) är den del av mitt liv som jag önskar att jag kunde leva.
Det är komplicerat att förstå men skit samma.
Några bilder
Nåja, dessa är de jag hittade.
Notera att jag inte har tagit dessa bilder. All creds går till fotograferna.
Den här tänkte jag passade eftersom mesta delen av boken utspelar sig på vintern. Om namnet Blood trails fortfarande är kvar då så tänkte jag att man kan be någon som bor i ett vinterlandskap att fota (EFTERSOM VI INTE HAR NÅN SNÖ LÄNGRE! TJOHO) och sen lägga till lite blod i photoshop.
Den här skulle också passa bra som framsida, eftersom boken handlar om vampyrer (ohyes) och vampyrer konsumerar blod. Fast jag tänkte då mer att man ser hela glaset och att det är helt fyllt eventuellt mer fyllt och att man ser att någon druckit från det. Obviosly så ska sprutan bort också.
Simpelt och enkelt och jag gillar hur fokus ligger på det röda. Hon har vampyrtänder vilket bara är bra. Kan dock tänka mig en lite mer "messy" bild. Kanske blod utsmetat runt munnen eller en vit klänning med blod på.
Kunde också tänka mig lite som Frostbiten med bara ett öga. Detta öga skulle då vara rött, precis som i frostbiten, men mest för att representera jakten på blod och det ständiga behovet av det. mina vamps har inte röda ögon thankyouverymuch. Skulle dock kännas lite "The Host"
Jag tycker att en sån här bild skulle passa bra då den utstrålar lugn och tystnad och Katie's liv inte alls är så, utan är världens kaos med saker från alla håll som släpps på henne ungefär samtidigt. Bara för att utnyttja motsatser lite och så. Och så är bilden jäkligt fin bara.
Lite mörk och man vet inte riktigt vad man ska göra med den, eller vad som väntar bakom kröken där. Lite tråkig men skulle kunna funka.
Personligen skulle jag tycka om att ha en sån här framsida. Det skulle då vara William och Katie's händer och hans skulle vara betydligt mycket blekare än hennes. Det skulle stå för att de två håller ihop oavsett vad som kommer, och att det är en enhet (även om början inte tyder så mycket på det)
Tycker om det här med att man inte ser ansiktet på någon. En persons ansikte säger en hel del, och när man läser vill man inte redan ha en person framför sig som säger att "så här ser kaitlyn ut", utan man måste få skapa sig en egen uppfattning. Gillar det här med halsbandet också, men skulle då hellre vilja ha något rött, (ja, jag är inställd på blod).
Ja, som ni ser så har jag en hel del förslag, men bara en framsida. Ni kan ju få komma med egna förslag, både på namn och på framsida.
Du med, Camilla.
En bild som absolut måste användas. Inte till just det här bokprojektet men till något. Bilden är helt klockren! Camilla lyckas verkligen få till det. Hon ser så lost ut ♥
Jag är klar!
Självklart så är arbetet inte ens halvklart innan jag kan publicera den men att uppnå en milstolpe för projektet är ju så underbart som det bara kan bli.
Det är i och för sig en hel del som ska bort som inte tillför någonting, men jag behöver någon annan som läser igenom den då jag är blind för mina egna ord. Sophie har fått i uppdrag att Beta den och sen ska Camilla få göra detsamma.
Sen är det ju frågan om framsida, och alla sånna där småsaker. Har några idéer om hur den ska se ut och tänkte ta fram några prover och sen dra med Camilla ut på fotojakt och fixa det.
Men innan jag går in på deviantart för att hitta inspiration så ska jag gå ut till köket och ta mig ett glas saft och njuta lite av segerns sötma.
Ny kategori
Ska nog rätta lite idag. Hihi.
Kategorien är det nog bara jag som kommer att använda, eller mestadels. Vad jag vet så skriver inte Camilla på samma sätt som jag. Eller inte lika mycket kanske man ska säga.
Nåja, jag ska fortsätta äta mina skummisar och fortsätta skriva random blogginlägg som inte tillför någonting i den här världen.
Livet är härligt
