Okej, så jag ska sluta planera saker i förtid. Det slutar aldrig bra.
Den tur till affären som jag tänkte skulle vara trevlig och mysig i solskenet blev en total katastrof.
Hundarna drog, väskan slog mot låren till kanten av riktigt smärta, hundarna drog lite mer, jag svettades järnet och hade världens magont under hela perioden. Möter massor av människor som tycks känna sig så speciella att de tror att de kan ta upp hela jävla vägen så man själv får gå i ett jävla dike för att komma förbi. Kommer tio minuter för sent och Sara står tålmodigt och väntar på mig. Tar mina tamponger och en Japp, men inser då att jag tappat pengarna. Blir ännu mer irriterad och går hem samtidigt som jag ringer mamma för att be henne köpa det, och ett frimmärke så jag kan skicka iväg den där blanketten istället. Hon svarar inte, och jag lägger på samtidigt som jag muttrar lite över att hon säkert inte hör. Prövar sen och ringa igen efter ett tag och pratar då in ett ganska trevligt meddelande på telefonsvararen. När jag är precis vid trappan hos mig så ringer hon, OCH FRÅGAR VAD JAG VILLE!
Bara det triggade igång min irritaion ännu mer, att hon inte ens tar tid att kolla telefonsvararen först. Så nu måste jag upprepa mig själv och den här gången så läcker min irritation ut och vi börjar ha ett minigräl på telefon och hon kör sitt "det är synd om mig, jag orkar inte just nu" (för tydligen "orkade hon inte svara". TÄNK OM JAG LEGAT HALVDÖD I ETT DIKE OCH SÅ ORKAR HON INTE SVARA!!!)
Jag skyller på hundarna eftersom de drog så förbaskat mycket och eftersom jag inte kunde ha händerna i fickorna som jag brukar. Mamma svarar att det är orättvist. Jag säger att hon får sätta in pengar på mitt konto om det nu är så att hon inte tänker hjälpa till och då börjar hon gnälla över att jag köpt mina böcker för nästan 400 spänn och att hon minsann inte tänker göra det.
"Men jag har ju fortfarande inte fått mitt studiebidrag!" Nästan skriker jag ut och mannen med den Jack Russeln tittar lite skumt på mig medan jag försöker skyffla in Undis och Angel på framsidan så jag kan stänga grinden, men de är upptagna med att dra i kopplena mot den andra hunden. Det är tyst i luren i sisådär fem sekunder innan mamma irriterat säger "Jaha, då har jag glömt det, då sätter jag inte det. Hej då!" och sen lägger på luren.

Känns nu helt onödigt att jag över huvud taget ansträngde mig för att dammsuga, när hon inte förtjänar det alls. URGH. Nu ska jag leta efter choklad att tröstäta och begrava mig i min musik och i Breaking Dawn.