Jag har sagt det förr och jag säger det igen.
Alla hjärtans dag är bullshit och jag hatar den.
Inte nog med att man blir konstant påmind om att man är singel (vilket är usch och fy och blä..smutsigt nästan) och inser att man antagligen kommer att spendera sitt liv i det civilståndet - storföretagen drar dessutom in multum på alla söta små teddybjörnar och smycken och blommor och choklad och allt vad den här dagen innebär.
Så min fråga är; Hur kan kärlek mätas i pengar?

Ååh, jag köper ett smycke till dig på en påhittad dag utan något egentligt värde för att visa hur mycket jag älskar dig! Du får en ask dyra chokladpraliner också, så du blir fet och jag kan lämna dig för en yngre, snyggare version om tio år. Sounds good honey, right?

Vad är det med den 14:e Februari som får alla turturduvor att kura ihop sig tillsamman och bete sig som om det är en otroligt megafantastisk dag som man ska spendera med sin älskade.
Gör man inte det varje dag? Eller? Har jag fel?

Men fear not! I mina år som alla hjärtans daghatande singel så har jag utvecklat ett försvar för att slippa kolla på par som går och håller hand. Det är simpelt - man lämnar inte huset (och om man lämnar huset för att umgås med kompisar så går man raka vägen utan att kolla på någonting...vännerna får bara vara singlar också så man kan beklaga sig tillsammans), kollar inte på tv och lyssnar inte på radio. Man kollar på filmer som man själv har valt och som inte innehåller ett spår av kärlek (förutom machomannens neandertalsliknande beteende jämtemot "sin kvinna"), och lyssnar på musik som inte handlar om hur mycket någon älskar någon annan.

Enkelt, eller hur?