Skrivblockering är en psykiskt fenomen som innebär att en skribent temporärt förlorar förmågan att författa. Orsaken kan vara prestationsångest eller bristande inspiration. Begreppet kan även användas om kompositörers arbete. Kallas ofta felaktigt för skrivkramp, vilket dock är en fysisk åkomma.

Skrivblockering tros vara nära besläktat med depression och oro^{[källa behövs]}, två sinnesstämningar som återspeglar miljöbetingade eller spontana förändringar i hjärnans frontallob.

Från Wikipedia.

 

 

Som författare (eller som en person som skriver berättelser, då författare får en att låta som att man blivit publicerad), så är det oftast ett välkänt fenomen. Jag har stött på fenomenet många gånger och det är alltid samma visa. Man vaknar upp, sätter sig och ska skriva och så stirrar man blankt framför sig på raderna av text man skrivit och på alla meningar man har byggt upp med hjälp av fantasin - och tycker att allting är skit. Det finns ingen mening med att skriva, det blir ändå bara samma slutresultat och man blir besviken på sig själv. Man kan inte komma på något nytt material, man kan inte hitta på trovärdiga karaktärer som folk kan relatera till.

Ingenting går bra helt enkelt.

 

Däremot tror jag inte att depression kan ha någonting med en skrivblockering att göra. I alla fall inte för mig. Mina texter brukar oftast komma ut bättre när jag är deppig eller nere i en period då allting annat stinker, det är mycket lättare att förmedla sina känslor och tankar när man redan har nått "rock bottom".

 

Vet egentligen inte varför jag skrev det här. Jag lider inte av en writer's block a the moment, och jag mår relativt bra. Kände bara för att slänga in något helt onödigt innan jag fortsätter på Stranded. Har 1,300 ord att skriva innan dagens slut.

 

Tack och hej
(Bilder från Google)